När kräftorna kom till stan då var brännvinet slut. Ja, då vro vi så förtvivlade alla. Då vi tänke: Det var som fan! Sen kila vi ut för att byta en liter ut mot en fralla. Och här vi nu sitta glada vid dukade bord. I brännvin vi vilja bada vår strupa. Där kräftorna lysa röda och gommen blir smord, står pärlan så kyld i glaset, det djupa. När månen sitt silver strör över land, över hav och stadens bekanta ljus synes glimma, då finner så mången kräfta i magen sin grav där genast i brännvin den lär sig simma. Som leende amoriner, med blickar så ömt, på flaskornas goda viner vi snegla. Vi fylla då våra glas som vi nyligen tömt, och upp till sjunde himlen vi selga. I saliga drömmar titta vi på våra skal och leka med gröna dillblad och kronor. Vi alla försöka hitta på vårt ideal som lustigt nog säges vara små honor. Och alla gå löst med kniven på stjärt och klor, ej mycket då de små liven är värda. Men uppskattas högt de göras, långt mer än man tror, när smackande gommen fått dem förtärda. Ja, ät mina kära vänner, tag snapsen därtill, ty nu skall vi vara innerligt glada. Om du nå´t i huvudet känner, om minnet står still, låt tanken i brända drycken få bada. Och om detta inte lyckas så gör då som jag. Låt rösten me dsången smyckas, go´ vänner! Och sedan vi taga supen med sorg, men behag, ty törsten som eld i struparna bränner.

Snapsvise-doomscroll