Det gick en kamel uti öknen kamelerna gör så ibland Han av sin kameliafröken fått korgen men ej hennes hand Så därför gick han nu och led med långa steg han gled långt bort uti öknen han grubblande skred Av tårar ögat sved och törstig var han med han tyckte att världen var upp och ned I veckor han gick utan vatten kamelerna gör så ibland Fick skavsår och led utav katten av Saharas glödheta sand Till slut han såg en grön oas då hade han fått knas en hägring han såg blott i törstig extas Helt tvärt han vände sen och knalla hem igen och fria på nytt till sin hjärtevän Men flickan hon rynka på mulen kamelerna gör så ibland Du var mig en mager och ful en nej, dra till ett varmare land Din gamla fula dromedar jag har en annan karl och vi två ska leka barn, mor och far Ett hånfullt ögonkast, sen gick hon bort i hast av sorg och av smärta hans hjärta brast Så därför man aldrig bör glömma kamelerna gör så ibland Trots kärlek att bägaren tömma och fukta sin tunga och tand Jag hoppas att ni ska förstå att man ju ej får gå och torka, nej korka upp flaskan, you know Gör aldrig ett sådant fel, att gå som en kamel ty minns att kameler kan törsta ihjäl.

Snapsvise-doomscroll