Bellman vinglar full på Haga, mot en kantsten vacklar han till. Alla skrattar, skrålar glada, höra honom sjunga alla vill. Minsta kräk uti sin spya, nyss av fylleskrålen väckt(s). Till en ny högtidlig yra, stackars jävel om han flaskan spräckt. Uti brännvinsflaskan röjes, sångarglädje, inspiration. Med en djup klunk han sig nöjes, rapar högt och sedan tar han ton. I en sång så glad och nöjder, under bifall från sitt gäng. Han besjunger flaskans fröjder, alla skrålar med i hans refräng. Mellan päronträd och apel, flåsar fram en rödsprängd snut. En ilsk och tvär konstapel, ordningsmakten kräver sin tribut. Med en röst så sträv och sprucken, Bellman ryter med ett skall; "Inte fan är jag väl drucken, för en sup till skulle jag stå pall." Bellman släpas upp mot söder, genom trånga gränder och prång. Där han återser de bröder, som på T-sprit håller sig i gång. När han sitter på kliniken, full av kryp och feta löss. Han på staten är besviken: "Vem har släppt in alla skära möss?"

Snapsvise-doomscroll